Finns även här: http://radarzine.com/2012/08/every-day-i-crucify-myself/
Föreställ dig en visionär med konstnärligt öga och inte sällan
författarambitioner. En gång i tiden ville hen bli ledarskribent på
Dagens Nyheter men fick istället jobb på ett företag som arbetar med att
skapa kampanjer som ska få allmänheten att springa benen av sig efter
en specifik läskeblask. Den konstnärligt lagda visionären med
författarambitioner hamnade på en reklambyrå. Då är det inte så konstigt
att man ser hur skammen ligger tät över reklambyråerna. I sina fräscha
och minimalistiska lokaler hasar hålögda copywriters runt och skäms. Art
directors sitter och stirrar tomt in i dataskärmen och drömmer om
färgkompositioner som skapas för sin skönhets skull och inte för att
just de färgerna ingick i kundens noga uttänkta designprofil.
Reklambranschen är vår tids flagellanter, men istället för
läderpiskor har de sitt eget dåliga samvete. Inom den nära besläktade
PR-branschen är skulden inte alls är lika utbredd eftersom PR-arbetet
inte direkt är riktat mot slutkonsumenten utan silas via redaktioner.
Detta gör att PR-folket kan gömma sig bakom blanka tidningsomslag och
förfäras över retuscherade bilder som vilken medborgare som helst. Även
om den retuscherade kvinnan har på sig en tröja från just deras
varumärke och gör att just den säljer superbra och alla är nöjda och
glada och PR-byrån kan höja månadskostnaden. Lyxen att stoppa huvudet i
sanden har inte reklamarna, de vet vad de har gjort. De har en
klarsynthet som hos personer som ständigt ifrågasätter sitt eget
varande. Som aldrig flåshurtigt proklamerar att ”nu gör vi det här” i
bästa säljarstil.
Reklamfolket gillar att träffas i smågrupper och prata om hur de
föraktar sin bransch. Inlindade i halsdukar som för att skydda strupen
mot omgivningens vassa blickar sitter de och skäms tillsammans. Men tro
inte att de vantrivs med detta, tvärtom, reklamarna bär stolt sin
skamfyllda inställning till sin profession.
Jag gissar att skulden i mångt och mycket handlar om vetskapen att
sitta på makten och ändå inte kunna styra. Att komma med kreativa
lösningar på kundernas förfrågningar och försöka hålla huvudet högt i en
värld där kvinnor tävlar med sina disktrasor och bara män kör bil. För
alla de där förslagen som fyllde huvudet natten innan, de ska
presenteras och förkastas till förmån för hetsigt skrikrosa
karnevalsdunkande nonsens och den där finstämda reklamen med den ensamma
kvinnan som tittar rakt in i linsen ligger numera på konferensrummets
golv. Trampad på, precis som självkänslan. Med twitterkontot slår man
sin imaginära knytnäve i väggen och tänker att nästa år är det jag som
drar till Sri Lanka och skiter i allt.
Samhället behöver reklamarnas skuld för om den tvättas bort i
branschfesternas billiga bubbel, vad skulle då återstå? Vad skulle då
finnas kvar av den bransch som under så många år präglats av sitt
kollektivt dåliga samvete? Som hämtat sin drivkraft, sin kreativitet och
sitt nyskapande från självspäkelse? Det som skulle finnas kvar är tyska
reklamfilmer där Peter Stormare pratar skojig engelska med tysk
brytning och säger ”ze Auto”. Därför vill jag be reklambranschen att
betänka detta och sedan återvända till skrivbordet, placera ansiktet i
händerna och veta att de gör det för rikets bästa.
