Till mormor

(Tal på mormors begravning 121221)

Rosa mockapumps, äppelträd, blommig parfym, Konsum, resor till Medelhavet, spara på elen, hammock, hårtoning, krocket, vänner, glittrande smycken i röd ask med välvt lock.

När jag var liten representerade du något spännande, något som jag inte hade motsvarighet till någon annanstans i mitt liv. Mamma hade aldrig klackskor eller målade bryn som du. Redan tidigt förstod jag att du och jag hörde ihop, vi gillade flärd, resor och nya bekantskaper. Även om du satt i kassan på Konsum i Sörberge representerade du i mitt barnahjärta den stora världen. Mina föräldrar jobbade båda på kontor så en butik fylld av färglada varor var spännande och annorlunda. Ibland fick jag hjälpa till att prismärka med en sådan där ”pistol” som spottade ut små fyrkantiga klisterlappar i rasande fart. Och jag fick sköta den alldeles själv!

På din och morfars tomt växte gamla äppelträd som jag nog inte fick klättra i men det gjorde jag ändå när ni inte såg. Och så spelade vi krocket på den stora gräsmattan. I ert hus hade min morbror kvar sitt gamla rum, där inne kunde jag tillbringa timmar med att kolla igenom alla gamla Kalle Anka-tidningar som ni hade sparat. Jag skrev på morfars elektriska skrivmaskin och det luktade svagt av heltäckningsmatta och trycksvärta.

När jag blev äldre berättade du för mig om dina kavaljerer och om din mamma som gjorde allt för att hålla dig hemma istället för ute på danser och vad jag kände igen mig! För du och jag hörde än en gång ihop. Vi var dom som inte ville sitta hemma och vara stillsamma, vi ville ut och upptäcka. Mina pojkvänner charmade du med dina raka frågor och samma var det med mina vänner! För du kunde konsten att säga fel saker vid rätt tillfälle, det är ett som är säkert. Och som du kunde hålla låda. Precis som jag. För vi hör ihop, du och jag.

Nu har du gått vidare med dina äventyr, till en plats som ingen levande själ förut upplevt. Men jag är säker på att du behandlar denna resa som dina tidigare, med nyfikenhet och med morfar vid din sida. Jag får fortsätta mitt eget äventyr utan dig och även om jag vet att det är så det måste vara, så som det ska vara, kommer jag att sakna dig varje steg på vägen.

Sov gott lilla mormor. Du fattas här.

"Nej, det blir bara jag"

Ni vet bilderna på den där specialstyrkan som sköt och dödade Usama bin Ladin? När de kommer gående och ser överdjävligt hjältemodiga ut med smutsiga ansikten och sår i pannan? Utan att lägga någon som helst värdering i huruvida deras insats bör ses som hjältemodig eller inte vill jag be er att studera bilden ur en rent estetisk synvinkel samtidigt som ni har "singel på bröllop" i tankarna. För är det några som borde bli betraktade som hjältar så är det dessa tappra själar.

Undertecknad har deltagit vid bröllop både som lyckligt kär, sambo på upphällningen samt singel så jag anser mig vara väl insatt i ämnet och vill därför dela med mig av mina erfarenheter från nämnda festivitet.

Alla som har varit på ett bröllop vet att kärleken är störst av allt etcetera etcetera. Samtidigt som man gläds med de lyckliga tu finns den där gnagande känslan av missunnsamhet som verkar vara svår att bryta sig loss från. Själva vigselakten brukar flyta relativt smärtfritt förbi (så länge inga av brudparets halvmusikaliska vänner har blivit ombedda att sjunga på grund av någon form av pervers skuldkänsla från brudparets sida, KÄNN INTE SÅ kära brudpar, den sekundära skammen som lamslår den övriga församlingen är inte värd de där tårfyllda ögonen när ni frågade om inte Lisa kunde tänka sig att sjunga Det Vackraste för att hon alltid var så himla duktig i skolkören i nian).

Det är oftast under middagen som singelskapet hamnar top of mind. Samtidigt som talen läggs på hög och kärleken hyllas ur alla möjliga och omöjliga vinklar sitter lyckliga par och ögonknullar varandra över lokalen och sitter de vid samma bord är det inte omöjligt att händer möts över kritvit bordsduk (och din tallrik). Du sitter där med dunkande tinningar och gråten i halsen och försöker le varmt och lyckligt åt all denna kärlek som du får vara med och dela. Fast får du verkligen det? Det enda som sägs dagen igenom är hur fullkomligt det är att finna en annan människa att dela sitt liv med. Hur lyckliga alla blir av att befinna sig i de käras närhet och hur meningen med livet är just detta när ett och ett blir två. Då inser man att man sitter där som den felande länken. Som det där lilla minustecknet i kontoutdraget, som den regnvåta morgontidningen på farstutrappan. Man är sanningen som ingen vill se. Det där som de flesta räds och absolut inte vill tänka på en dag som denna.

Att sitta med huvudet högt samtidigt som dessa tankar lägger sig som ett tjockt isländskt askmoln över en är inte helt lätt. Det finns många anledningar att servera alkohol på bröllop och detta är en av dem. Vinet flödar för att det är tradition, för att de äldre ska orka hålla igång, för att paren ska glömma att de bråkade på morgonen och för att singlarna inte ska känna sig som sabeltandade tigrar på Naturhistoriska. Jag vill ogärna vara en alkoholhetsare men vinet är bröllopens livselixir.

Framåt natten när musikens kvalitet har sjunkit avsevärt och det i stort sett bara är brudens farbror Lars som står kvar och vevar med armarna till "Livet är en fest" är det dags för singeln att gå till sängs. Antingen själv eller med sällskap och då kan jag inte nog understryka hur viktig diskretion är. För tro inte att det inte kommer att talas om det vid frukosten morgonen efter. För inte nog med att merparten av gästerna är tillsynes lyckliga par, de är även skrikiga löpsedlar över hur du lever ditt liv i synd, "åh, jag lever genom dig!" är bara dåligt maskerad skräckblandad förtjusning över dina livsval och din totala brist på moral.

Så singel, föreställ dig att under all festglans och finklädsel är ditt ansikte nedsmutsat av svett och blod, dina kläder i trasor av fiendeeld. Du är en sann hjälte, om det någonsin funnits någon.

Non-Working Girl

Om det är något vi gillar att kokettera med så är det hur himla mycket vi har att göra på jobbet. Vi går på möten och jobbar över och har oss. Det har aldrig i after workens historia existerat att någon har delat med sig om hur lugnt och skönt det är på jobbet för tillfället. Därför tänkte jag ta upp ett väldigt känsligt ämne: när man har för lite att göra på jobbet. Hur man gör för att verka (eller i det här fallet inte verka) under radarn.

Även om vi alla har supermycket just nu och livspussel och allt det där så är jag helt säker på att de flesta kan relatera till perioder när man faktiskt inte har ett skit att göra. Allting är undanstökat och det är liksom bara DÖDTID. För det är ju inte alltid man i det läget går till chefen och anmäler sig som frivillig till att göra en massa uppgifter som blivit bortprioriterade i stressen. Sådana där saker som att sortera kontorsförrådet och hjälpa till att städa kökshyllorna. Det är ju ingen som med sitt förstånd i behåll frivilligt går med på detta så då återstår bara ett alternativ: att låtsasjobba. Att låtsasjobba innebär kort att man till exempel gör det jag ägnar mig åt precis just nu. Att koncentrerat betrakta skärmen där ett gammalt excelark ligger framme som alibi fast du egentligen skriver en massa trams i ett tomt worddokument. Rynka pannan och skjut fram huvudet som en sur och stressad gam. Se för allt i världen inte nöjd ut för då hamnar du i köket med en möglig disktrasa i handen fortare än du kan säga ”full inkorg”. Utöver tråkiga extrauppgifter handlar det självklart om den sedan barnsben inlärda Rättvisan. Varför ska jag bestraffas bara för att jag är lysande, smart och effektiv samtidigt som mina arbetskamrater arbetar långsammare än vad Kristina Lugn pratar? Vi har alla våra kors att bära och just att vara överproduktiv och fantastisk har även det sina baksidor.

Ett annat viktigt råd är att du aldrig får förflytta dig tomhänt, se alltid till att ha ett papper, en pärm eller en mapp med dig, oavsett om du bara ska till kaffeautomaten eller till toaletten för att spela Quizkampen. Att gå igenom ett kontor utan något i händerna är ett rött skynke. Det signalerar att du tror att du är bättre än de andra. Det är som att gå emellan en skottlossning utan kevlarväst. Och tro inte att de inte kommer att baktala dig, för är det något man med största säkerhet kan konstatera så är det att det inte finns någon som helst förståelse för en låtsasjobbare. Även om alla vet att det existerar så kan det aldrig någonsin bli en allmän kännedom. Det är en gemensam skam, en hemlighet som städats allra längst in i byrålådan för att där förbli. Spela med eller gå hem. På jobbet jobbar vi.

Att låtsasjobba är ingenting man kan ägna sig åt någon längre tid eftersom det, tro det eller ej, kräver mer energi än att faktiskt arbeta. Att ständigt minimera Facebook, smyga iväg på toaletten, dricka 20 koppar kaffe eller bära runt på gamla fläckiga papper i en mapp var man än ska är värre anspänning på nerverna än det mest pressade möte. Känslan av att vara bevakad, påkommen och utanför kan nog bara Brody i Homeland relatera till.

En sista grej innan jag släpper er, lär er säga följande replik med Persbrandtsk övertygelse (gärna tonfall också för att slippa följdfrågor): "det känns som att det enda jag gör är att gå in och ut ur möten, man undrar ju när man ska få tid att TÄNKA!" Ridå.

För eventuella framtida arbetsgivare vill författaren tillägga att denna text är mycket löst baserad på verkliga händelser. Nästan inte alls faktiskt.

Till Jessica: såg dig på bussen igår igen, ett av alla de där ansiktena som aldrig kommer att vara du.

Den ironiska ankmunnen

Från http://radarzine.com/2012/10/kronika-anna-sahlin-om-den-ironiska-munnen/

Det är svårt att bli bra på bild. Det är svårt att våga försöka bli bra på bild. Du står på något mingel och det kommer fram en fotograf från någon site och frågar om du kan vara med på en bild och man vill ju inte vara någon jävla surpuppa så du tackar snällt ja och fotografen tar ETT foto och sedan får du kolla och eftersom du inte vill vara den där jobbiga personen så sväljer du tårarna och säger att det blir väl bra det där fast det ser ut som att du iklätt dig Peter Harrysons skinn utanpå ditt eget.

Vissa vågar ju posera, sätta en hand på höften eller vrida kroppen så de liksom kikar fram över axeln eller böja på huvudet eller jag vet inte. Men det är ju vissa det, den stora massan ler dumt rakt in i kameran och ser tomma ut. Fram tills för något år sedan, då allt förändrades. Det började nog (detta är väldigt ovetenskapliga och subjektiva slutsatser) med självporträtt i sociala medier, för är det svårt att posera på uteställen så är det tamejfan omöjligt att göra det med stoltheten i behåll sittande ensam framför Photo Booth.

Men så kom någon på lösningen, den hade funnits där hela tiden, en sådan självklar grej att samtliga missat den. Direkt importerad från samhällets övre skikt där skönhetsidealen bland främst kvinnor gjort den oundviklig: ankmunnen. Men i det avseende jag har valt att prata om: den ironiska ankmunnen. När bäraren putar överdrivet med läpparna och gärna också ställer munnen lite skevt (detta är inget krav men förtydligar att det är en ironisk version av ankmunnen som framförs). Resultatet är detsamma: bäraren av den ironiska ankmunnen blir alltid snygg. Konstig, ja, överdriven, ja men alltid snygg. Munnen blir stor, näsan mindre, huden under ögonen slät och ingen behöver se dina rödvinsfläckiga tänder.

Att puta med läpparna har länge varit ett sätt att se het ut på bild men det har varit svårt för den stora massan utanför modelleliten att praktisera eftersom det ligger lite jantelag över att försöka posera, lite ”tror du att du är snygg va?”. Den ironiska ankmunnen revolutionerar fotominen för den är gångbar för alla och kan få vem som helst att lyckas på bild. Ännu en positiv aspekt av den ironiska ankmunnen är givetvis att den på ett kritiskt sätt förhåller sig till sin förlaga, ankmunnen, som kommit till på kirurgisk väg. För ingen kritiserar överklassen så mycket som övriga boende i Stockholms innerstad. Bara vi vet att det är milsvid skillnad på Laroy och F12. Bara vi bryr oss. Bara vi kan därför använda oss av den ironiska ankmunnen med finess och rätt grad av illa dolt förakt bakom putet.

Den ironiska ankmunnen kom i en tid då vi som mest behövde den. Den är fotominernas hjälte på vit springare. Låt den aldrig komma i orätta händer, låt den förbli mediemänniskornas, dj-folkets och modebranschens snuttefilt. Med stora läppar följer stort ansvar, som ingen någonsin sagt.

Every day I crucify myself

Finns även här: http://radarzine.com/2012/08/every-day-i-crucify-myself/

Föreställ dig en visionär med konstnärligt öga och inte sällan författarambitioner. En gång i tiden ville hen bli ledarskribent på Dagens Nyheter men fick istället jobb på ett företag som arbetar med att skapa kampanjer som ska få allmänheten att springa benen av sig efter en specifik läskeblask. Den konstnärligt lagda visionären med författarambitioner hamnade på en reklambyrå. Då är det inte så konstigt att man ser hur skammen ligger tät över reklambyråerna. I sina fräscha och minimalistiska lokaler hasar hålögda copywriters runt och skäms. Art directors sitter och stirrar tomt in i dataskärmen och drömmer om färgkompositioner som skapas för sin skönhets skull och inte för att just de färgerna ingick i kundens noga uttänkta designprofil.

Reklambranschen är vår tids flagellanter, men istället för läderpiskor har de sitt eget dåliga samvete. Inom den nära besläktade PR-branschen är skulden inte alls är lika utbredd eftersom PR-arbetet inte direkt är riktat mot slutkonsumenten utan silas via redaktioner. Detta gör att PR-folket kan gömma sig bakom blanka tidningsomslag och förfäras över retuscherade bilder som vilken medborgare som helst. Även om den retuscherade kvinnan har på sig en tröja från just deras varumärke och gör att just den säljer superbra och alla är nöjda och glada och PR-byrån kan höja månadskostnaden. Lyxen att stoppa huvudet i sanden har inte reklamarna, de vet vad de har gjort. De har en klarsynthet som hos personer som ständigt ifrågasätter sitt eget varande. Som aldrig flåshurtigt proklamerar att ”nu gör vi det här” i bästa säljarstil.

Reklamfolket gillar att träffas i smågrupper och prata om hur de föraktar sin bransch. Inlindade i halsdukar som för att skydda strupen mot omgivningens vassa blickar sitter de och skäms tillsammans. Men tro inte att de vantrivs med detta, tvärtom, reklamarna bär stolt sin skamfyllda inställning till sin profession.

Jag gissar att skulden i mångt och mycket handlar om vetskapen att sitta på makten och ändå inte kunna styra. Att komma med kreativa lösningar på kundernas förfrågningar och försöka hålla huvudet högt i en värld där kvinnor tävlar med sina disktrasor och bara män kör bil. För alla de där förslagen som fyllde huvudet natten innan, de ska presenteras och förkastas till förmån för hetsigt skrikrosa karnevalsdunkande nonsens och den där finstämda reklamen med den ensamma kvinnan som tittar rakt in i linsen ligger numera på konferensrummets golv. Trampad på, precis som självkänslan. Med twitterkontot slår man sin imaginära knytnäve i väggen och tänker att nästa år är det jag som drar till Sri Lanka och skiter i allt.

Samhället behöver reklamarnas skuld för om den tvättas bort i branschfesternas billiga bubbel, vad skulle då återstå? Vad skulle då finnas kvar av den bransch som under så många år präglats av sitt kollektivt dåliga samvete? Som hämtat sin drivkraft, sin kreativitet och sitt nyskapande från självspäkelse? Det som skulle finnas kvar är tyska reklamfilmer där Peter Stormare pratar skojig engelska med tysk brytning och säger ”ze Auto”. Därför vill jag be reklambranschen att betänka detta och sedan återvända till skrivbordet, placera ansiktet i händerna och veta att de gör det för rikets bästa.

Rent-a-Hipster

Finns även här: http://radarzine.com/2012/07/rent-a-hipster/

Att vara ny på en plats är jobbigt. Borta är tryggheten, vännerna och statusen. Du må ha varit kung i baren i Skövde men i din nya omgivning (låt oss för enkelhetens skull säga Stockholm) är du kusinen från landet. En skugga som stryker längs husväggarna. En spillra av ditt forna jags storhet. Känner du igen dig i detta? Vaknar du kallsvettig när du tänker på den kommande helgen? Då är Rent-a-Hipster något för dig!

Rent-a-Hipsters affärsidé är enkel: en människospillra utan sociala kontakter av större värde hör av sig till oss via vår webbplats. Vid första mötet kommer vi att utreda människospillrans (i fortsättningen kallad Spillran) behov av uppbackning och vilken tidsåtgång som kommer att krävas från vår sida. Därefter räknar vi ut ett paketpris, det finns även timtaxa för den som önskar en sådan budgetlösning, och mailar en offert. Efter att avtalet är påskrivet utarbetar vi en strategi som vi går igenom med Spillran på något av Stockholms hetaste frilansfik. Frilansfik är ställen dit arbetslösa skribenter går och lägger Harpan på sina MacBook Air och sätter upp strategier inför kommande jultidningsförsäljning.

På Rent-a-Hipster har vi mångårig erfarenhet och har även lyckats med det svåra uppdraget att knyta till oss några av Stockholms allra hippaste personer. Vet man något om hipsters förstår man att detta inte har varit helt lätt. Hipsters hatar nämligen att referera till sig själva som just detta, och det första urvalet vi gör är därför att rensa bort alla de som svarar ”ja” på frågan om de anser sig vara hipster. Dessa får raskt åka tillbaka till sin 50-talsinredda etta i SoFo och begrunda sin självbild. De som tagit sig igenom våra mångtaliga och stränga tester erbjuds ett givande och utvecklande jobb. På Rent-a-hipster kan vi garantera att alla våra hipsters är, om inte peppade, så åtminstone inte ointresserade av att få sätta tänderna i just din sociala ökenvandring.

Efter att alla papper är påskrivna och strategier godkända och genomgångna kan vi på allvar börja arbeta med att bygga upp Spillrans tillvaro. Ett vanligt tillvägagångssätt är att vi tar med Spillran på en helkväll i Stockholms hektiska nattliv. Ett utbildat team på minst fem hipsters kommer att agera vänner. Dessa har även mandat att gå före i köer, säga hej till vakter, DJs och barpersonal (för kunder som valt timfakturering får endast två av dessa tre väljas). Detta är Spillrans första kontakt med klubbstockholm och genom att associeras med våra heta hipsters kommer Spillran att ha gjort ett viktigt första nedslag i den sociala myrstack som utgör Stockholms klubbvärld. Denna procedur upprepas 2-3 gånger per vecka under en månads tid. Efter detta bör Spillran ha skapat sig så pass många kontakter att den viktigaste och avslutande insatsen kan iscensättas: hemmafesten.

Spillrans lägenhet har vi redan gått igenom och godkänt tillsammans med våra stilmedvetna hipsterkonsulter, godkänns den inte har vi en alternativ lägenhet på Mariaberget (denna kommer då att faktureras separat). Under tidigare veckor har vi bett Spillran att addera så många viktiga kontakter som möjligt i sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram etcetera. Nu kan dessa medier med fördel användas för att bjuda in potentiella blivande vänner och mecenater till hemmafesten. Dessa kommer givetvis att tacka ja eftersom de hipsters som vi använder oss av i initieringsfasen alltid är starka, publikdragande, namn. Festen kommer med vår hjälp att göra succé och lägger Spillran till en extra punkt i avtalet kommer Lång-Kalle att göra ett kortare besök under kvällen.

Efter detta är vårt samarbete med Spillran (i fortsättningen kallad vid sitt hipsternamn, i detta exempel ”Daniel”) avslutat och vi låter Daniel själv få pröva sina vingar i huvudstaden. Skulle Daniel lyckas rasera sin nyvunna status har vi flera åtgärder att sätta in där det mest framgångsrika har visat sig vara ”Ta folk före i kön till Vardagsrummet”-programmet.

Hoppas du känner att du fått den information du behöver, om inte, kontakta oss via www.