Den ironiska ankmunnen

Från http://radarzine.com/2012/10/kronika-anna-sahlin-om-den-ironiska-munnen/

Det är svårt att bli bra på bild. Det är svårt att våga försöka bli bra på bild. Du står på något mingel och det kommer fram en fotograf från någon site och frågar om du kan vara med på en bild och man vill ju inte vara någon jävla surpuppa så du tackar snällt ja och fotografen tar ETT foto och sedan får du kolla och eftersom du inte vill vara den där jobbiga personen så sväljer du tårarna och säger att det blir väl bra det där fast det ser ut som att du iklätt dig Peter Harrysons skinn utanpå ditt eget.

Vissa vågar ju posera, sätta en hand på höften eller vrida kroppen så de liksom kikar fram över axeln eller böja på huvudet eller jag vet inte. Men det är ju vissa det, den stora massan ler dumt rakt in i kameran och ser tomma ut. Fram tills för något år sedan, då allt förändrades. Det började nog (detta är väldigt ovetenskapliga och subjektiva slutsatser) med självporträtt i sociala medier, för är det svårt att posera på uteställen så är det tamejfan omöjligt att göra det med stoltheten i behåll sittande ensam framför Photo Booth.

Men så kom någon på lösningen, den hade funnits där hela tiden, en sådan självklar grej att samtliga missat den. Direkt importerad från samhällets övre skikt där skönhetsidealen bland främst kvinnor gjort den oundviklig: ankmunnen. Men i det avseende jag har valt att prata om: den ironiska ankmunnen. När bäraren putar överdrivet med läpparna och gärna också ställer munnen lite skevt (detta är inget krav men förtydligar att det är en ironisk version av ankmunnen som framförs). Resultatet är detsamma: bäraren av den ironiska ankmunnen blir alltid snygg. Konstig, ja, överdriven, ja men alltid snygg. Munnen blir stor, näsan mindre, huden under ögonen slät och ingen behöver se dina rödvinsfläckiga tänder.

Att puta med läpparna har länge varit ett sätt att se het ut på bild men det har varit svårt för den stora massan utanför modelleliten att praktisera eftersom det ligger lite jantelag över att försöka posera, lite ”tror du att du är snygg va?”. Den ironiska ankmunnen revolutionerar fotominen för den är gångbar för alla och kan få vem som helst att lyckas på bild. Ännu en positiv aspekt av den ironiska ankmunnen är givetvis att den på ett kritiskt sätt förhåller sig till sin förlaga, ankmunnen, som kommit till på kirurgisk väg. För ingen kritiserar överklassen så mycket som övriga boende i Stockholms innerstad. Bara vi vet att det är milsvid skillnad på Laroy och F12. Bara vi bryr oss. Bara vi kan därför använda oss av den ironiska ankmunnen med finess och rätt grad av illa dolt förakt bakom putet.

Den ironiska ankmunnen kom i en tid då vi som mest behövde den. Den är fotominernas hjälte på vit springare. Låt den aldrig komma i orätta händer, låt den förbli mediemänniskornas, dj-folkets och modebranschens snuttefilt. Med stora läppar följer stort ansvar, som ingen någonsin sagt.