Till mormor

(Tal på mormors begravning 121221)

Rosa mockapumps, äppelträd, blommig parfym, Konsum, resor till Medelhavet, spara på elen, hammock, hårtoning, krocket, vänner, glittrande smycken i röd ask med välvt lock.

När jag var liten representerade du något spännande, något som jag inte hade motsvarighet till någon annanstans i mitt liv. Mamma hade aldrig klackskor eller målade bryn som du. Redan tidigt förstod jag att du och jag hörde ihop, vi gillade flärd, resor och nya bekantskaper. Även om du satt i kassan på Konsum i Sörberge representerade du i mitt barnahjärta den stora världen. Mina föräldrar jobbade båda på kontor så en butik fylld av färglada varor var spännande och annorlunda. Ibland fick jag hjälpa till att prismärka med en sådan där ”pistol” som spottade ut små fyrkantiga klisterlappar i rasande fart. Och jag fick sköta den alldeles själv!

På din och morfars tomt växte gamla äppelträd som jag nog inte fick klättra i men det gjorde jag ändå när ni inte såg. Och så spelade vi krocket på den stora gräsmattan. I ert hus hade min morbror kvar sitt gamla rum, där inne kunde jag tillbringa timmar med att kolla igenom alla gamla Kalle Anka-tidningar som ni hade sparat. Jag skrev på morfars elektriska skrivmaskin och det luktade svagt av heltäckningsmatta och trycksvärta.

När jag blev äldre berättade du för mig om dina kavaljerer och om din mamma som gjorde allt för att hålla dig hemma istället för ute på danser och vad jag kände igen mig! För du och jag hörde än en gång ihop. Vi var dom som inte ville sitta hemma och vara stillsamma, vi ville ut och upptäcka. Mina pojkvänner charmade du med dina raka frågor och samma var det med mina vänner! För du kunde konsten att säga fel saker vid rätt tillfälle, det är ett som är säkert. Och som du kunde hålla låda. Precis som jag. För vi hör ihop, du och jag.

Nu har du gått vidare med dina äventyr, till en plats som ingen levande själ förut upplevt. Men jag är säker på att du behandlar denna resa som dina tidigare, med nyfikenhet och med morfar vid din sida. Jag får fortsätta mitt eget äventyr utan dig och även om jag vet att det är så det måste vara, så som det ska vara, kommer jag att sakna dig varje steg på vägen.

Sov gott lilla mormor. Du fattas här.

"Nej, det blir bara jag"

Ni vet bilderna på den där specialstyrkan som sköt och dödade Usama bin Ladin? När de kommer gående och ser överdjävligt hjältemodiga ut med smutsiga ansikten och sår i pannan? Utan att lägga någon som helst värdering i huruvida deras insats bör ses som hjältemodig eller inte vill jag be er att studera bilden ur en rent estetisk synvinkel samtidigt som ni har "singel på bröllop" i tankarna. För är det några som borde bli betraktade som hjältar så är det dessa tappra själar.

Undertecknad har deltagit vid bröllop både som lyckligt kär, sambo på upphällningen samt singel så jag anser mig vara väl insatt i ämnet och vill därför dela med mig av mina erfarenheter från nämnda festivitet.

Alla som har varit på ett bröllop vet att kärleken är störst av allt etcetera etcetera. Samtidigt som man gläds med de lyckliga tu finns den där gnagande känslan av missunnsamhet som verkar vara svår att bryta sig loss från. Själva vigselakten brukar flyta relativt smärtfritt förbi (så länge inga av brudparets halvmusikaliska vänner har blivit ombedda att sjunga på grund av någon form av pervers skuldkänsla från brudparets sida, KÄNN INTE SÅ kära brudpar, den sekundära skammen som lamslår den övriga församlingen är inte värd de där tårfyllda ögonen när ni frågade om inte Lisa kunde tänka sig att sjunga Det Vackraste för att hon alltid var så himla duktig i skolkören i nian).

Det är oftast under middagen som singelskapet hamnar top of mind. Samtidigt som talen läggs på hög och kärleken hyllas ur alla möjliga och omöjliga vinklar sitter lyckliga par och ögonknullar varandra över lokalen och sitter de vid samma bord är det inte omöjligt att händer möts över kritvit bordsduk (och din tallrik). Du sitter där med dunkande tinningar och gråten i halsen och försöker le varmt och lyckligt åt all denna kärlek som du får vara med och dela. Fast får du verkligen det? Det enda som sägs dagen igenom är hur fullkomligt det är att finna en annan människa att dela sitt liv med. Hur lyckliga alla blir av att befinna sig i de käras närhet och hur meningen med livet är just detta när ett och ett blir två. Då inser man att man sitter där som den felande länken. Som det där lilla minustecknet i kontoutdraget, som den regnvåta morgontidningen på farstutrappan. Man är sanningen som ingen vill se. Det där som de flesta räds och absolut inte vill tänka på en dag som denna.

Att sitta med huvudet högt samtidigt som dessa tankar lägger sig som ett tjockt isländskt askmoln över en är inte helt lätt. Det finns många anledningar att servera alkohol på bröllop och detta är en av dem. Vinet flödar för att det är tradition, för att de äldre ska orka hålla igång, för att paren ska glömma att de bråkade på morgonen och för att singlarna inte ska känna sig som sabeltandade tigrar på Naturhistoriska. Jag vill ogärna vara en alkoholhetsare men vinet är bröllopens livselixir.

Framåt natten när musikens kvalitet har sjunkit avsevärt och det i stort sett bara är brudens farbror Lars som står kvar och vevar med armarna till "Livet är en fest" är det dags för singeln att gå till sängs. Antingen själv eller med sällskap och då kan jag inte nog understryka hur viktig diskretion är. För tro inte att det inte kommer att talas om det vid frukosten morgonen efter. För inte nog med att merparten av gästerna är tillsynes lyckliga par, de är även skrikiga löpsedlar över hur du lever ditt liv i synd, "åh, jag lever genom dig!" är bara dåligt maskerad skräckblandad förtjusning över dina livsval och din totala brist på moral.

Så singel, föreställ dig att under all festglans och finklädsel är ditt ansikte nedsmutsat av svett och blod, dina kläder i trasor av fiendeeld. Du är en sann hjälte, om det någonsin funnits någon.

Non-Working Girl

Om det är något vi gillar att kokettera med så är det hur himla mycket vi har att göra på jobbet. Vi går på möten och jobbar över och har oss. Det har aldrig i after workens historia existerat att någon har delat med sig om hur lugnt och skönt det är på jobbet för tillfället. Därför tänkte jag ta upp ett väldigt känsligt ämne: när man har för lite att göra på jobbet. Hur man gör för att verka (eller i det här fallet inte verka) under radarn.

Även om vi alla har supermycket just nu och livspussel och allt det där så är jag helt säker på att de flesta kan relatera till perioder när man faktiskt inte har ett skit att göra. Allting är undanstökat och det är liksom bara DÖDTID. För det är ju inte alltid man i det läget går till chefen och anmäler sig som frivillig till att göra en massa uppgifter som blivit bortprioriterade i stressen. Sådana där saker som att sortera kontorsförrådet och hjälpa till att städa kökshyllorna. Det är ju ingen som med sitt förstånd i behåll frivilligt går med på detta så då återstår bara ett alternativ: att låtsasjobba. Att låtsasjobba innebär kort att man till exempel gör det jag ägnar mig åt precis just nu. Att koncentrerat betrakta skärmen där ett gammalt excelark ligger framme som alibi fast du egentligen skriver en massa trams i ett tomt worddokument. Rynka pannan och skjut fram huvudet som en sur och stressad gam. Se för allt i världen inte nöjd ut för då hamnar du i köket med en möglig disktrasa i handen fortare än du kan säga ”full inkorg”. Utöver tråkiga extrauppgifter handlar det självklart om den sedan barnsben inlärda Rättvisan. Varför ska jag bestraffas bara för att jag är lysande, smart och effektiv samtidigt som mina arbetskamrater arbetar långsammare än vad Kristina Lugn pratar? Vi har alla våra kors att bära och just att vara överproduktiv och fantastisk har även det sina baksidor.

Ett annat viktigt råd är att du aldrig får förflytta dig tomhänt, se alltid till att ha ett papper, en pärm eller en mapp med dig, oavsett om du bara ska till kaffeautomaten eller till toaletten för att spela Quizkampen. Att gå igenom ett kontor utan något i händerna är ett rött skynke. Det signalerar att du tror att du är bättre än de andra. Det är som att gå emellan en skottlossning utan kevlarväst. Och tro inte att de inte kommer att baktala dig, för är det något man med största säkerhet kan konstatera så är det att det inte finns någon som helst förståelse för en låtsasjobbare. Även om alla vet att det existerar så kan det aldrig någonsin bli en allmän kännedom. Det är en gemensam skam, en hemlighet som städats allra längst in i byrålådan för att där förbli. Spela med eller gå hem. På jobbet jobbar vi.

Att låtsasjobba är ingenting man kan ägna sig åt någon längre tid eftersom det, tro det eller ej, kräver mer energi än att faktiskt arbeta. Att ständigt minimera Facebook, smyga iväg på toaletten, dricka 20 koppar kaffe eller bära runt på gamla fläckiga papper i en mapp var man än ska är värre anspänning på nerverna än det mest pressade möte. Känslan av att vara bevakad, påkommen och utanför kan nog bara Brody i Homeland relatera till.

En sista grej innan jag släpper er, lär er säga följande replik med Persbrandtsk övertygelse (gärna tonfall också för att slippa följdfrågor): "det känns som att det enda jag gör är att gå in och ut ur möten, man undrar ju när man ska få tid att TÄNKA!" Ridå.

För eventuella framtida arbetsgivare vill författaren tillägga att denna text är mycket löst baserad på verkliga händelser. Nästan inte alls faktiskt.