"Nej, det blir bara jag"

Ni vet bilderna på den där specialstyrkan som sköt och dödade Usama bin Ladin? När de kommer gående och ser överdjävligt hjältemodiga ut med smutsiga ansikten och sår i pannan? Utan att lägga någon som helst värdering i huruvida deras insats bör ses som hjältemodig eller inte vill jag be er att studera bilden ur en rent estetisk synvinkel samtidigt som ni har "singel på bröllop" i tankarna. För är det några som borde bli betraktade som hjältar så är det dessa tappra själar.

Undertecknad har deltagit vid bröllop både som lyckligt kär, sambo på upphällningen samt singel så jag anser mig vara väl insatt i ämnet och vill därför dela med mig av mina erfarenheter från nämnda festivitet.

Alla som har varit på ett bröllop vet att kärleken är störst av allt etcetera etcetera. Samtidigt som man gläds med de lyckliga tu finns den där gnagande känslan av missunnsamhet som verkar vara svår att bryta sig loss från. Själva vigselakten brukar flyta relativt smärtfritt förbi (så länge inga av brudparets halvmusikaliska vänner har blivit ombedda att sjunga på grund av någon form av pervers skuldkänsla från brudparets sida, KÄNN INTE SÅ kära brudpar, den sekundära skammen som lamslår den övriga församlingen är inte värd de där tårfyllda ögonen när ni frågade om inte Lisa kunde tänka sig att sjunga Det Vackraste för att hon alltid var så himla duktig i skolkören i nian).

Det är oftast under middagen som singelskapet hamnar top of mind. Samtidigt som talen läggs på hög och kärleken hyllas ur alla möjliga och omöjliga vinklar sitter lyckliga par och ögonknullar varandra över lokalen och sitter de vid samma bord är det inte omöjligt att händer möts över kritvit bordsduk (och din tallrik). Du sitter där med dunkande tinningar och gråten i halsen och försöker le varmt och lyckligt åt all denna kärlek som du får vara med och dela. Fast får du verkligen det? Det enda som sägs dagen igenom är hur fullkomligt det är att finna en annan människa att dela sitt liv med. Hur lyckliga alla blir av att befinna sig i de käras närhet och hur meningen med livet är just detta när ett och ett blir två. Då inser man att man sitter där som den felande länken. Som det där lilla minustecknet i kontoutdraget, som den regnvåta morgontidningen på farstutrappan. Man är sanningen som ingen vill se. Det där som de flesta räds och absolut inte vill tänka på en dag som denna.

Att sitta med huvudet högt samtidigt som dessa tankar lägger sig som ett tjockt isländskt askmoln över en är inte helt lätt. Det finns många anledningar att servera alkohol på bröllop och detta är en av dem. Vinet flödar för att det är tradition, för att de äldre ska orka hålla igång, för att paren ska glömma att de bråkade på morgonen och för att singlarna inte ska känna sig som sabeltandade tigrar på Naturhistoriska. Jag vill ogärna vara en alkoholhetsare men vinet är bröllopens livselixir.

Framåt natten när musikens kvalitet har sjunkit avsevärt och det i stort sett bara är brudens farbror Lars som står kvar och vevar med armarna till "Livet är en fest" är det dags för singeln att gå till sängs. Antingen själv eller med sällskap och då kan jag inte nog understryka hur viktig diskretion är. För tro inte att det inte kommer att talas om det vid frukosten morgonen efter. För inte nog med att merparten av gästerna är tillsynes lyckliga par, de är även skrikiga löpsedlar över hur du lever ditt liv i synd, "åh, jag lever genom dig!" är bara dåligt maskerad skräckblandad förtjusning över dina livsval och din totala brist på moral.

Så singel, föreställ dig att under all festglans och finklädsel är ditt ansikte nedsmutsat av svett och blod, dina kläder i trasor av fiendeeld. Du är en sann hjälte, om det någonsin funnits någon.