Till Jessica: såg dig på bussen igår igen, ett av alla de där ansiktena som aldrig kommer att vara du.

Den ironiska ankmunnen

Från http://radarzine.com/2012/10/kronika-anna-sahlin-om-den-ironiska-munnen/

Det är svårt att bli bra på bild. Det är svårt att våga försöka bli bra på bild. Du står på något mingel och det kommer fram en fotograf från någon site och frågar om du kan vara med på en bild och man vill ju inte vara någon jävla surpuppa så du tackar snällt ja och fotografen tar ETT foto och sedan får du kolla och eftersom du inte vill vara den där jobbiga personen så sväljer du tårarna och säger att det blir väl bra det där fast det ser ut som att du iklätt dig Peter Harrysons skinn utanpå ditt eget.

Vissa vågar ju posera, sätta en hand på höften eller vrida kroppen så de liksom kikar fram över axeln eller böja på huvudet eller jag vet inte. Men det är ju vissa det, den stora massan ler dumt rakt in i kameran och ser tomma ut. Fram tills för något år sedan, då allt förändrades. Det började nog (detta är väldigt ovetenskapliga och subjektiva slutsatser) med självporträtt i sociala medier, för är det svårt att posera på uteställen så är det tamejfan omöjligt att göra det med stoltheten i behåll sittande ensam framför Photo Booth.

Men så kom någon på lösningen, den hade funnits där hela tiden, en sådan självklar grej att samtliga missat den. Direkt importerad från samhällets övre skikt där skönhetsidealen bland främst kvinnor gjort den oundviklig: ankmunnen. Men i det avseende jag har valt att prata om: den ironiska ankmunnen. När bäraren putar överdrivet med läpparna och gärna också ställer munnen lite skevt (detta är inget krav men förtydligar att det är en ironisk version av ankmunnen som framförs). Resultatet är detsamma: bäraren av den ironiska ankmunnen blir alltid snygg. Konstig, ja, överdriven, ja men alltid snygg. Munnen blir stor, näsan mindre, huden under ögonen slät och ingen behöver se dina rödvinsfläckiga tänder.

Att puta med läpparna har länge varit ett sätt att se het ut på bild men det har varit svårt för den stora massan utanför modelleliten att praktisera eftersom det ligger lite jantelag över att försöka posera, lite ”tror du att du är snygg va?”. Den ironiska ankmunnen revolutionerar fotominen för den är gångbar för alla och kan få vem som helst att lyckas på bild. Ännu en positiv aspekt av den ironiska ankmunnen är givetvis att den på ett kritiskt sätt förhåller sig till sin förlaga, ankmunnen, som kommit till på kirurgisk väg. För ingen kritiserar överklassen så mycket som övriga boende i Stockholms innerstad. Bara vi vet att det är milsvid skillnad på Laroy och F12. Bara vi bryr oss. Bara vi kan därför använda oss av den ironiska ankmunnen med finess och rätt grad av illa dolt förakt bakom putet.

Den ironiska ankmunnen kom i en tid då vi som mest behövde den. Den är fotominernas hjälte på vit springare. Låt den aldrig komma i orätta händer, låt den förbli mediemänniskornas, dj-folkets och modebranschens snuttefilt. Med stora läppar följer stort ansvar, som ingen någonsin sagt.

Every day I crucify myself

Finns även här: http://radarzine.com/2012/08/every-day-i-crucify-myself/

Föreställ dig en visionär med konstnärligt öga och inte sällan författarambitioner. En gång i tiden ville hen bli ledarskribent på Dagens Nyheter men fick istället jobb på ett företag som arbetar med att skapa kampanjer som ska få allmänheten att springa benen av sig efter en specifik läskeblask. Den konstnärligt lagda visionären med författarambitioner hamnade på en reklambyrå. Då är det inte så konstigt att man ser hur skammen ligger tät över reklambyråerna. I sina fräscha och minimalistiska lokaler hasar hålögda copywriters runt och skäms. Art directors sitter och stirrar tomt in i dataskärmen och drömmer om färgkompositioner som skapas för sin skönhets skull och inte för att just de färgerna ingick i kundens noga uttänkta designprofil.

Reklambranschen är vår tids flagellanter, men istället för läderpiskor har de sitt eget dåliga samvete. Inom den nära besläktade PR-branschen är skulden inte alls är lika utbredd eftersom PR-arbetet inte direkt är riktat mot slutkonsumenten utan silas via redaktioner. Detta gör att PR-folket kan gömma sig bakom blanka tidningsomslag och förfäras över retuscherade bilder som vilken medborgare som helst. Även om den retuscherade kvinnan har på sig en tröja från just deras varumärke och gör att just den säljer superbra och alla är nöjda och glada och PR-byrån kan höja månadskostnaden. Lyxen att stoppa huvudet i sanden har inte reklamarna, de vet vad de har gjort. De har en klarsynthet som hos personer som ständigt ifrågasätter sitt eget varande. Som aldrig flåshurtigt proklamerar att ”nu gör vi det här” i bästa säljarstil.

Reklamfolket gillar att träffas i smågrupper och prata om hur de föraktar sin bransch. Inlindade i halsdukar som för att skydda strupen mot omgivningens vassa blickar sitter de och skäms tillsammans. Men tro inte att de vantrivs med detta, tvärtom, reklamarna bär stolt sin skamfyllda inställning till sin profession.

Jag gissar att skulden i mångt och mycket handlar om vetskapen att sitta på makten och ändå inte kunna styra. Att komma med kreativa lösningar på kundernas förfrågningar och försöka hålla huvudet högt i en värld där kvinnor tävlar med sina disktrasor och bara män kör bil. För alla de där förslagen som fyllde huvudet natten innan, de ska presenteras och förkastas till förmån för hetsigt skrikrosa karnevalsdunkande nonsens och den där finstämda reklamen med den ensamma kvinnan som tittar rakt in i linsen ligger numera på konferensrummets golv. Trampad på, precis som självkänslan. Med twitterkontot slår man sin imaginära knytnäve i väggen och tänker att nästa år är det jag som drar till Sri Lanka och skiter i allt.

Samhället behöver reklamarnas skuld för om den tvättas bort i branschfesternas billiga bubbel, vad skulle då återstå? Vad skulle då finnas kvar av den bransch som under så många år präglats av sitt kollektivt dåliga samvete? Som hämtat sin drivkraft, sin kreativitet och sitt nyskapande från självspäkelse? Det som skulle finnas kvar är tyska reklamfilmer där Peter Stormare pratar skojig engelska med tysk brytning och säger ”ze Auto”. Därför vill jag be reklambranschen att betänka detta och sedan återvända till skrivbordet, placera ansiktet i händerna och veta att de gör det för rikets bästa.

Rent-a-Hipster

Finns även här: http://radarzine.com/2012/07/rent-a-hipster/

Att vara ny på en plats är jobbigt. Borta är tryggheten, vännerna och statusen. Du må ha varit kung i baren i Skövde men i din nya omgivning (låt oss för enkelhetens skull säga Stockholm) är du kusinen från landet. En skugga som stryker längs husväggarna. En spillra av ditt forna jags storhet. Känner du igen dig i detta? Vaknar du kallsvettig när du tänker på den kommande helgen? Då är Rent-a-Hipster något för dig!

Rent-a-Hipsters affärsidé är enkel: en människospillra utan sociala kontakter av större värde hör av sig till oss via vår webbplats. Vid första mötet kommer vi att utreda människospillrans (i fortsättningen kallad Spillran) behov av uppbackning och vilken tidsåtgång som kommer att krävas från vår sida. Därefter räknar vi ut ett paketpris, det finns även timtaxa för den som önskar en sådan budgetlösning, och mailar en offert. Efter att avtalet är påskrivet utarbetar vi en strategi som vi går igenom med Spillran på något av Stockholms hetaste frilansfik. Frilansfik är ställen dit arbetslösa skribenter går och lägger Harpan på sina MacBook Air och sätter upp strategier inför kommande jultidningsförsäljning.

På Rent-a-Hipster har vi mångårig erfarenhet och har även lyckats med det svåra uppdraget att knyta till oss några av Stockholms allra hippaste personer. Vet man något om hipsters förstår man att detta inte har varit helt lätt. Hipsters hatar nämligen att referera till sig själva som just detta, och det första urvalet vi gör är därför att rensa bort alla de som svarar ”ja” på frågan om de anser sig vara hipster. Dessa får raskt åka tillbaka till sin 50-talsinredda etta i SoFo och begrunda sin självbild. De som tagit sig igenom våra mångtaliga och stränga tester erbjuds ett givande och utvecklande jobb. På Rent-a-hipster kan vi garantera att alla våra hipsters är, om inte peppade, så åtminstone inte ointresserade av att få sätta tänderna i just din sociala ökenvandring.

Efter att alla papper är påskrivna och strategier godkända och genomgångna kan vi på allvar börja arbeta med att bygga upp Spillrans tillvaro. Ett vanligt tillvägagångssätt är att vi tar med Spillran på en helkväll i Stockholms hektiska nattliv. Ett utbildat team på minst fem hipsters kommer att agera vänner. Dessa har även mandat att gå före i köer, säga hej till vakter, DJs och barpersonal (för kunder som valt timfakturering får endast två av dessa tre väljas). Detta är Spillrans första kontakt med klubbstockholm och genom att associeras med våra heta hipsters kommer Spillran att ha gjort ett viktigt första nedslag i den sociala myrstack som utgör Stockholms klubbvärld. Denna procedur upprepas 2-3 gånger per vecka under en månads tid. Efter detta bör Spillran ha skapat sig så pass många kontakter att den viktigaste och avslutande insatsen kan iscensättas: hemmafesten.

Spillrans lägenhet har vi redan gått igenom och godkänt tillsammans med våra stilmedvetna hipsterkonsulter, godkänns den inte har vi en alternativ lägenhet på Mariaberget (denna kommer då att faktureras separat). Under tidigare veckor har vi bett Spillran att addera så många viktiga kontakter som möjligt i sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram etcetera. Nu kan dessa medier med fördel användas för att bjuda in potentiella blivande vänner och mecenater till hemmafesten. Dessa kommer givetvis att tacka ja eftersom de hipsters som vi använder oss av i initieringsfasen alltid är starka, publikdragande, namn. Festen kommer med vår hjälp att göra succé och lägger Spillran till en extra punkt i avtalet kommer Lång-Kalle att göra ett kortare besök under kvällen.

Efter detta är vårt samarbete med Spillran (i fortsättningen kallad vid sitt hipsternamn, i detta exempel ”Daniel”) avslutat och vi låter Daniel själv få pröva sina vingar i huvudstaden. Skulle Daniel lyckas rasera sin nyvunna status har vi flera åtgärder att sätta in där det mest framgångsrika har visat sig vara ”Ta folk före i kön till Vardagsrummet”-programmet.

Hoppas du känner att du fått den information du behöver, om inte, kontakta oss via www.

Alla barnen har skägg

Detta står även att läsa på Radar Magazine: http://radarzine.com/2012/07/alla-barnen-har-skagg/

Jag vill börja med att varna känsliga läsare för grova generaliseringar. Ni andra kan fortsätta som vanligt.

Ni vet den typiska Gillette-reklamen från sena 90-talet? Den där män med käkar breda som bogvisir smeker sina slätrakade hakor och ser sådär skönt nöjda ut? Skulle den reklamen sändas idag är jag rädd att män mellan 21-43 skulle gå Falling Down på hela stan i ren ilska. För alla män mellan 21-43 har numera skägg. Och jag pratar inte någon skugga nu, inte heller lattjo polisonger eller ironisk tangorabatt utan rejäla gubbskägg, skepparkransar, om ni så vill. Alla män mellan 21-43 har stora skägg som täcker deras unga, oförstörda (?) ansikten. Till skäggen har de t-shirts med lös ringning och en skateboard. Som någon form av åldersmässig paradox rullar de runt på stan med skäggen vajande i vinden. Alla män mellan 21-43 har anlagt skägg och töjt ut sin t-shirt (jag föreställer mig att de gör det genom att bygga tält med knäna sådär som man aldrig fick göra när man var liten). De har tatuerat sina taniga bröstkorgar och kanske har de även sparat ut sitt hår för att matcha yvigheten på hakan.

Om vi nu flyttar fokus från helskäggens totala dominans på Stockholms manshakor och istället funderar lite över hur det ur ett rent biologiskt perspektiv ens är möjligt. Alla som är män eller känner män vet att det är långt ifrån alla som har de fysiska förutsättningar som krävs för att anlägga ens det mest glesa lilla skägg för att inte tala om helskägg. De flesta brukar sluta i fasen ”arg utekatt med skabb” och nöja sig med en mustasch som de sedan fyller i med ögonskugga. Så hur är det ens möjligt att så många unga män plötsligt ser ut som Kvinnaböske? Är detta en pakt med Djävulen vi får bevittna? Är det dopning? Jag vill absolut inte komma här och påstå att det skulle pågå oegentligheter kring skäggen men allt står inte rätt till, det måste konstateras.

Det är ganska ironiskt att den nya hamburgertrenden verkar i samma tidsanda som jätteskäggen. Slump? I think not. Trots att skäggen kan medföra problem i form av uppsamlare av diverse matrester så är det ett bra skydd för en alltmer tilltagande dubbelhaka. För hamburgaren ska ätas ofta, helst efter en timmes köande utanför Flippin’ Burgers. En maträtt som förut varit (åtminstone i Sverige) förpassad till gastronomins bakgator är numera var hens stolta identitetsmarkör. Det inte bara köas, trängs och överbetalas för de cirkulära köttplättarna utan det bildas även utomhusklubbar där hamburgervänlig musik spelas samtidigt som man trängs mellan hamburgare, skägg, kepsar och långa svepande kappor.

Säga vad man vill om skäggen, och det tycker jag ändå att man ska, så är de här för att stanna sådär tillräckligt länge som så många andra stockholmsföreteelser. Kanske kommer de att maxas ut så att vi lagom till juletid kan få barnasinnet tillbaka eller så dör de mycket tidigare, kanske redan nu i juli när värmen sätter i. Det är svårt att avgöra exakt när skägget är över men en sak kan med största säkerhet konstateras: en manshaka utan skägg sommaren 2012 är som ett obeklätt stolsben i det viktorianska England.

Satt och tyckte synd om mig själv för allt jag inte gjort när det plötsligt slog mig att du aldrig får göra något igen

Har ett foto av dig i min plånbok, det snygga där du poserade som fan i en fotoautomat för ett pass eller liknande. Ibland visar jag det för folk på ett sådant där forcerat mamma-sätt men ännu värre eftersom det absolut värsta man kan göra mot sin omvärld är att ta upp döden. Men ofta skiter jag i vad de ska tycka för jag anser mig ha rätten att få visa upp dig för du har tamejfan funnits och levt och din enda egenskap kan inte vara att du är död. Där har vi nog den springande punkten, varför jag kan bli så arg när folk skruvar på sig när jag nämner dig, att du inte är min att berätta om längre. För att du dog så måste jag sluta prata om dig, för att andra inte ska ta illa upp. Men du är fortfarande min kompis, du råkar bara inte vara här. Det är inte vårt fel, varken ditt eller mitt att du inte finns här längre. Det utesluter väl inte dig ur mitt liv? De åren vi delade då, är de också borta för att du är död? Död är ett tillstånd men det är ju även en händelse. Vad fort det tog för dig att dö, några sekunder bara. Ska några sekunder av 26 år vara det enda som finns kvar av dig och av oss?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket ibland. Saknar dig hela tiden men fruktansvärt mycket bara ibland numera. När jag ser någon på stan som påminner om dig så kommer det, eller när jag dammar av ditt foto i min bokhylla (ett ganska tacky turistfoto som jag tagit, är en svindålig fotograf men det känns skönt att ha en bild som mina händer tagit och som mina ögon liksom varit inblandade i). Ibland känner jag mig taskig mot dig för att jag inte tror på något liv efter döden, i min värld och i mitt medvetande kommer du aldrig att göra något igen. Samtidigt som någon annan kanske tänker att du sitter på ett moln eller ligger och solar på en äng (jamen inte vet jag vad man tänker) så ligger du six feet under i min verklighet. Förlåt för det.

Din död fick mig dock att förstå en sak och jag gillar inte att det är så för jag vill inte att den ska ha någon mening (det har den inte). Varje gång jag hetsar upp mig över allt jag inte hunnit göra eller kanske ens kommer att göra så slås jag om och om igen (jag glömmer det nämligen mellan gångerna) att du ju aldrig kommer att få göra något igen. Du fick 26 år och det du hann med tills den där dagen. Det var det. Jag har för det första blivit äldre än vad du någonsin fick bli och jag lever ju liksom. Det finns fortfarande möjligheter för mig oavsett hur lite pengar jag har eller hur feg jag är, för jag lever. Bara det gör att jag har övertaget. Så jag antar att jag ska försöka tänka på det. Det kan låta hemskt otacksamt att jag inte uppskattar dessa lärdomar men jag kan helt ärligt säga att jag gladeligen hade genomlevt mina dagar helt perspektivlös om det innebar att du fanns igen.

Lånta fjädrar

När jag passar barn och är ute och går med dem i vagn, drabbas jag av det som jag antar drabbar alla som någon gång framfört en vagn med tillhörande bebis. Jag börjar känna hur det förändrar mig, hur mitt blodomlopp fylls med pulserande varm självgodhet och hur sprickorna i mina läppar svider på grund av mitt forcerade leende.

De tror att det är mitt barn, att det är min vagn och mitt liv. Du där med de lite för trånga träningstightsen och det lite för tunga löpsteget - ser du mitt liv här? Avundas du mig? Önskar du att du var jag? Akta vagnen för tusan! Ser du inte att jag ansvarar för en liten? Koppla hundarna, lås in alkisarna och stoppa kastvindarna för här kommer jag med en alldeles nygjord människa.

Jag tänker också att alla måste tycka att jag har blivit av med graviditetskilona imponerande fort och att mina bröst är väldigt välformade trots all denna amning som jag måste ägna mig åt. Sträcker lite på mig och kastar med mitt nytvättade hår och ler förnöjt åt den imaginära folksamlingens beundrande blickar.

Sedan kommer mamman och vill ha sitt barn igen och då rycks jag tillbaka till verkligheten där jag vaknar upp, inte till barnskrik, utan till Spotify som har hakat upp sig för att min dator håller på att gå sönder och mina promenader gör jag ensam med beach 2015 i sikte. För jag har inget barn, ingen vagn och inga bröst som är snygga trots amning. De människor vars blickar jag nyss stolt mött har förvandlats till föraktfullt gloende och håret är nog egentligen ganska risigt med tanke på att jag inte klippt mig på ett halvår.

Jag vill ha barn, för jag gillar barn. Men också för att jag älskar hur jag tänker att ni ser på mig då.

Ni tror att ni är nåt va?

Att besöka mataffären är som att stiga in i en tyst klasskamp, eller, statuskamp kanske är ett bättre ord. Alla verkar så stressade och trötta efter jobbet men mig lurar ni inte, jag vet att ni ser mig, att ni dömer mig. Ni med ert rättvisemärkta och gröna. Med er blast och era nötter och frön. Ni som står efter mig i kassan och kröker föraktfullt på ögonbrynen och tvingar mig att glättigt proklamera för kassören och alla som råkar höra att ”nu blir minsann ungarna glada”. Men ni vet att jag inte har barn. Ni ser det på mig. Skammen lyser för varje plockgodis som slinker ner i påsen på en helt vanlig tisdag. Ibland köper jag rostad majs för det är naturgodis och det är supernyttigt och kommer i sådana där beige påsar och jag kan lika gärna ha plockat nötter faktiskt!

Ibland köper jag en fläskkotlett. Exakt, en fläskkotlett. En. En enda. För jag äter inte mer än en och istället för att köpa två på låtsas är jag så pass gammal att jag kan stå för att jag inte har någon kille som äter kött med mig.

Det värsta är egentligen inte att köpa sådant som barn skulle gilla, det värsta är när jag låtsas handla till min sjuka mormor. Gröt i sån där tub, chokladkaka, vitt rostbröd utan vita fibrer. Bara att köpa bröd förresten, ni bakar ju. Det ser jag ju på er. Ni skulle aldrig köpa bröd i affären för shit vad det är mycket socker i det.

Jag gillar frukt men inte ens då får man vara ifred, ni såg minsann att jag inte tog kraväpplena utan gick direkt på det importerade och besprutade. Sluta glo säger jag! Det är inte helt lätt att bo själv och vara 31 och inte gilla att laga mat och stå här och stå för det. Tack och lov för att jag inte är tjock för då hade jag väl också fått de där beklagande ”du kommer dö snart”-blickarna? Eller överdriver jag nu? Jag vet bara att ni dömer mig och jag dömer er. Ni kan sitta där med era frön och ert närodlat och äta hembakt bröd och sippa på grönt äckligt te. Som ni stavar TH och E med akut accent. Jävla idioter.

Det värsta är ändå de som går och handlar i träningskläder. KOM IGEN! Ni vet att ni gör det med vilje, ni ”passar på” direkt efter gymmet för att få gå runt där med självgod min och plocka vetekli och låglaktosprodukter. Så himla genomskinligt. Träna är något ni får göra inom hemmets fyra väggar faktiskt. Inte gå runt och bjuda ut er på stan i era tights med sömmar som gör att rumpan ser sådär putigt pigg ut. Då kan inte jag ansvara för konsekvenserna. Skyll er själva.

Ibland skulle jag vilja beställa hem min mat men då får man väl skämmas för att man bidrar till växthuseffekten istället. Jag kan fan inte göra rätt här, vad vill ni ha av mig egentligen? Jag återvinner, jag pantar (men skänker inte pengarna, nån måtta får det ju vara) och jag röstar i alla val även till EU-parlamentet. Jag är feminist och jag är antirasist men det räcker ju inte för er eller hur? Jag måste köpa saker med blast och frön som kittlar i halsen. För då blir ni nöjda va?

Jag orkar inte med den här pressen längre, idag är det jag som går till affären med huvudet högt, jag ska köpa formfranska och schweizernöt och jag tänker inte ta skit från någon. Så det så.

Män som cyklar

Jag vill börja med att förklara mig. Det här handlar inte främst om män. Inte ens om män som cyklar. Män som cyklar är ett samlingsnamn för ett fenomen, för 00-människan. För oss alla. Det här är vår sanning.

Män som cyklar gör inte det för att de måste utan för att de kan. Inte för att komma till jobbet och inte för att komma i form. Utan för att de kan. Och ska. I tights och med appar förmedlar de sitt cyklande till medtrafikanter, i verkligheten och på webben. För vem vill göra en graf som ingen ser? Inte Män som cyklar i alla fall.

Män som cyklar har andra grafer, grafer över graviditet till exempel. Varenda fas av havandeskapet ska vi vara med om. Men fråga inte om graviditeten på facebookväggen, Män som cyklar gillar inte det. Där gick gränsen till vad som är För Privat. Män som cyklar har en medfödd barometer för vad som är För Privat. Var vänlig respektera detta.

Män som cyklar tycker att många tar sin graviditet på alldeles för stort allvar, sådär var aldrig de. Män som cyklar var balanserade under hela processen och läkaren sa faktiskt att de var ett exceptionellt synkat par under förlossningen.

Män som cyklar plockar svamp på hösten. För män som cyklar vill fota den plockade svampen och visa för sina vänner. Män som cyklars vänner gillar sådant. Det vet Män som cyklar för alla gillar ju bilder på mat, speciellt nyplockad sådan. Män som cyklar gillar inte kantareller så där jättemycket men tänk vad skönt det är att komma ut i skogen!

Män som cyklar tycker inte om att ha för mycket vänner på Facebook så Män som cyklar försöker hålla sitt antal kring 300-400, mer än så är bara vulgärt.

Män som cyklar gillar att jogga längs Årstaviken för då kan man förena nytta med nöje.

Män som cyklar säger att de gillar att diskutera sakfrågor istället för personer när det kommer till politik. Men det händer inte så ofta eftersom Män som cyklar även anser att det är viktigt att inte avslöja vad man röstar på.

Män som cyklar tycker i hemlighet att Nyhetsmorgon är bättre än Godmorgon Sverige men ser trots allt på det sistnämnda av ideologiska skäl.

Män som cyklar är tillsammans men tycker inte att tvåsamheten är ett mål i sig. Ensamstående människor är inte misslyckade men det är klart att Män som cyklar gillar den känsla av trygghet som tvåsamheten skapar. Men det är inte ett mål. I sig.

Män som cyklar kan inte bestämma sig om de ska gifta sig eller inte, för Män som cyklar är osäkra på om det verkligen är ett ställningstagande man vill göra.

Män som cyklar skulle aldrig säga att de är allätare av musik för så säger bara människor som inte kan nåt om musik och Män som cyklar har faktiskt varit på rätt mycket klubbspelningar och konserter om man tänker efter. Män som cyklar vill helst inte välja en speciell genre för det är så tråkigt att bli placerad i fack.

Män som cyklar skänkte aldrig några pengar till jordbävningsoffren på Haiti för Män som cyklar gillar inte att det behövs en katastrof för att vi i väst ska få upp ögonen för en region som varit i kris länge. Män som cyklar har i och för sig aldrig skänkt pengar till Haiti trots denna kunskap men Män som cyklar tänker i alla fall inte göra det bara för att någon gammal klasskompis lägger upp en länk på Facebook. Män som cyklar har större integritet än så.

Män som cyklar åker på ironiska kryssningar på Östersjön. För att vara säker på att ironin framgår även hos de enklare resenärerna så klär Män som cyklar ut sig till sjömän.

Män som cyklar har lärt sig att varje rum bör innehålla minst tre ljuskällor för att vara feng shui. Män som cyklar brukar ofta göra sig lustiga över feng shui men det här med ljuskällorna känns ju vettigt ändå.

Män som cyklar gillar inte att prata om människor med annan hudfärg än vit eftersom Män som cyklar inte riktigt kommit fram till vad som låter mest bildat att säga. Därför vägrar Män som cyklar att någonsin använda hudfärg i beskrivningar av människor. Av respekt för dem alltså. Män som cyklar kunde inte bry sig mindre.

Män som cyklar säger sig gilla yoga men har inte gått på några klasser sedan Män som cyklar provade bikram-yoga och kräktes i omklädningsrummet. Yoga renar, säger Män som cyklar och ler blekt.

Män som cyklar Bakar Bröd. Män som cyklar anser att just Baka Bröd är som religion och som meditation samtidigt. Och det blir ju mycket nyttigare också.

Män som cyklar försöker sluta äta socker.

Män som cyklar bodde i London efter gymnasiet. Män som cyklar läste engelska och sade sig jobba i en bar men egentligen var det ett nattöppet taxifik.

Män som cyklar drömmer om att åka till ostasien i några månader för att skriva en bok om sin tid i reklambranschen. En dag kommer Män som cyklar antagligen att ta tjänstledigt och bara åka. Man måste våga satsa på sig själv.

Män som cyklar vidtar säkerhetsåtgärder vid cykling i mörkret. Män som cyklar gillar reflexer och blinkande lampor. Män som cyklar skäms inte för att tänka på säkerhetsåtgärder men män som cyklar tycker att det är individens ansvar att ha hjälm eller inte.

Män som cyklar sätter alltid andra framför sig själva men gå inte på cykelbanan.

Män som cyklar är du, är jag, är 00-människan. Älska oss.