När jag passar barn och är ute och
går med dem i vagn, drabbas jag av det som jag antar drabbar alla
som någon gång framfört en vagn med tillhörande bebis. Jag börjar
känna hur det förändrar mig, hur mitt blodomlopp fylls med
pulserande varm självgodhet och hur sprickorna i mina läppar svider
på grund av mitt forcerade leende.
De tror att det är mitt barn, att det
är min vagn och mitt liv. Du där med de lite för trånga
träningstightsen och det lite för tunga löpsteget - ser du mitt
liv här? Avundas du mig? Önskar du att du var jag? Akta vagnen för
tusan! Ser du inte att jag ansvarar för en liten? Koppla hundarna,
lås in alkisarna och stoppa kastvindarna för här kommer jag med en
alldeles nygjord människa.
Jag tänker också att alla måste
tycka att jag har blivit av med graviditetskilona imponerande fort
och att mina bröst är väldigt välformade trots all denna
amning som jag måste ägna mig åt. Sträcker lite på mig och
kastar med mitt nytvättade hår och ler förnöjt åt den imaginära
folksamlingens beundrande blickar.
Sedan kommer mamman och vill ha sitt
barn igen och då rycks jag tillbaka till verkligheten där jag
vaknar upp, inte till barnskrik, utan till Spotify som har hakat upp
sig för att min dator håller på att gå sönder och mina
promenader gör jag ensam med beach 2015 i sikte. För jag har inget
barn, ingen vagn och inga bröst som är snygga trots amning. De
människor vars blickar jag nyss stolt mött har förvandlats till
föraktfullt gloende och håret är nog egentligen ganska risigt med
tanke på att jag inte klippt mig på ett halvår.
Jag vill ha barn, för jag gillar barn.
Men också för att jag älskar hur jag tänker att ni ser på mig
då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar