Satt och tyckte synd om mig själv för allt jag inte gjort när det plötsligt slog mig att du aldrig får göra något igen

Har ett foto av dig i min plånbok, det snygga där du poserade som fan i en fotoautomat för ett pass eller liknande. Ibland visar jag det för folk på ett sådant där forcerat mamma-sätt men ännu värre eftersom det absolut värsta man kan göra mot sin omvärld är att ta upp döden. Men ofta skiter jag i vad de ska tycka för jag anser mig ha rätten att få visa upp dig för du har tamejfan funnits och levt och din enda egenskap kan inte vara att du är död. Där har vi nog den springande punkten, varför jag kan bli så arg när folk skruvar på sig när jag nämner dig, att du inte är min att berätta om längre. För att du dog så måste jag sluta prata om dig, för att andra inte ska ta illa upp. Men du är fortfarande min kompis, du råkar bara inte vara här. Det är inte vårt fel, varken ditt eller mitt att du inte finns här längre. Det utesluter väl inte dig ur mitt liv? De åren vi delade då, är de också borta för att du är död? Död är ett tillstånd men det är ju även en händelse. Vad fort det tog för dig att dö, några sekunder bara. Ska några sekunder av 26 år vara det enda som finns kvar av dig och av oss?

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket ibland. Saknar dig hela tiden men fruktansvärt mycket bara ibland numera. När jag ser någon på stan som påminner om dig så kommer det, eller när jag dammar av ditt foto i min bokhylla (ett ganska tacky turistfoto som jag tagit, är en svindålig fotograf men det känns skönt att ha en bild som mina händer tagit och som mina ögon liksom varit inblandade i). Ibland känner jag mig taskig mot dig för att jag inte tror på något liv efter döden, i min värld och i mitt medvetande kommer du aldrig att göra något igen. Samtidigt som någon annan kanske tänker att du sitter på ett moln eller ligger och solar på en äng (jamen inte vet jag vad man tänker) så ligger du six feet under i min verklighet. Förlåt för det.

Din död fick mig dock att förstå en sak och jag gillar inte att det är så för jag vill inte att den ska ha någon mening (det har den inte). Varje gång jag hetsar upp mig över allt jag inte hunnit göra eller kanske ens kommer att göra så slås jag om och om igen (jag glömmer det nämligen mellan gångerna) att du ju aldrig kommer att få göra något igen. Du fick 26 år och det du hann med tills den där dagen. Det var det. Jag har för det första blivit äldre än vad du någonsin fick bli och jag lever ju liksom. Det finns fortfarande möjligheter för mig oavsett hur lite pengar jag har eller hur feg jag är, för jag lever. Bara det gör att jag har övertaget. Så jag antar att jag ska försöka tänka på det. Det kan låta hemskt otacksamt att jag inte uppskattar dessa lärdomar men jag kan helt ärligt säga att jag gladeligen hade genomlevt mina dagar helt perspektivlös om det innebar att du fanns igen.