Every day I crucify myself

Finns även här: http://radarzine.com/2012/08/every-day-i-crucify-myself/

Föreställ dig en visionär med konstnärligt öga och inte sällan författarambitioner. En gång i tiden ville hen bli ledarskribent på Dagens Nyheter men fick istället jobb på ett företag som arbetar med att skapa kampanjer som ska få allmänheten att springa benen av sig efter en specifik läskeblask. Den konstnärligt lagda visionären med författarambitioner hamnade på en reklambyrå. Då är det inte så konstigt att man ser hur skammen ligger tät över reklambyråerna. I sina fräscha och minimalistiska lokaler hasar hålögda copywriters runt och skäms. Art directors sitter och stirrar tomt in i dataskärmen och drömmer om färgkompositioner som skapas för sin skönhets skull och inte för att just de färgerna ingick i kundens noga uttänkta designprofil.

Reklambranschen är vår tids flagellanter, men istället för läderpiskor har de sitt eget dåliga samvete. Inom den nära besläktade PR-branschen är skulden inte alls är lika utbredd eftersom PR-arbetet inte direkt är riktat mot slutkonsumenten utan silas via redaktioner. Detta gör att PR-folket kan gömma sig bakom blanka tidningsomslag och förfäras över retuscherade bilder som vilken medborgare som helst. Även om den retuscherade kvinnan har på sig en tröja från just deras varumärke och gör att just den säljer superbra och alla är nöjda och glada och PR-byrån kan höja månadskostnaden. Lyxen att stoppa huvudet i sanden har inte reklamarna, de vet vad de har gjort. De har en klarsynthet som hos personer som ständigt ifrågasätter sitt eget varande. Som aldrig flåshurtigt proklamerar att ”nu gör vi det här” i bästa säljarstil.

Reklamfolket gillar att träffas i smågrupper och prata om hur de föraktar sin bransch. Inlindade i halsdukar som för att skydda strupen mot omgivningens vassa blickar sitter de och skäms tillsammans. Men tro inte att de vantrivs med detta, tvärtom, reklamarna bär stolt sin skamfyllda inställning till sin profession.

Jag gissar att skulden i mångt och mycket handlar om vetskapen att sitta på makten och ändå inte kunna styra. Att komma med kreativa lösningar på kundernas förfrågningar och försöka hålla huvudet högt i en värld där kvinnor tävlar med sina disktrasor och bara män kör bil. För alla de där förslagen som fyllde huvudet natten innan, de ska presenteras och förkastas till förmån för hetsigt skrikrosa karnevalsdunkande nonsens och den där finstämda reklamen med den ensamma kvinnan som tittar rakt in i linsen ligger numera på konferensrummets golv. Trampad på, precis som självkänslan. Med twitterkontot slår man sin imaginära knytnäve i väggen och tänker att nästa år är det jag som drar till Sri Lanka och skiter i allt.

Samhället behöver reklamarnas skuld för om den tvättas bort i branschfesternas billiga bubbel, vad skulle då återstå? Vad skulle då finnas kvar av den bransch som under så många år präglats av sitt kollektivt dåliga samvete? Som hämtat sin drivkraft, sin kreativitet och sitt nyskapande från självspäkelse? Det som skulle finnas kvar är tyska reklamfilmer där Peter Stormare pratar skojig engelska med tysk brytning och säger ”ze Auto”. Därför vill jag be reklambranschen att betänka detta och sedan återvända till skrivbordet, placera ansiktet i händerna och veta att de gör det för rikets bästa.